Rättsfall om formella frågor och ärendehantering efter tillsyn LSO

I ett ärende avseende en samlingslokal i Bollnäs kommun, där förläggandet gällde en ny utrymningsväg och andra brandskyddsåtgärder, konstaterade Länsrätten i Gävleborgs län (dom 2004-09-10 mål nr 1540-03E) att tillsynsförrättaren inte var behörig att utföra tillsyn och att lämna förelägganden. Länsrätten undanröjde föreläggandet och länsstyrelsens beslut.

I ett ärende avseende en affärsfastighet i Nordanstigs kommun menade ägaren att brandsyneförrättaren saknade delegation att utfärda förelägganden och förbud. Föreläggandet innehöll bland annat krav på att en ny utrymningsväg skulle anordnas från butikslokalen. Kammarrätten i Sundsvall konstaterade i sin dom (1990-07-05 mål nr 1034-1989) att rätten att utfärda förelägganden inte varit delegerad vid den tidpunkt då de utfärdades och av det skälet undanröjdes föreläggandet.

Länsstyrelsen i Örebro län återförvisade (beslut 1990-02-15 dnr 6630-1821-89) ett föreläggande med motivering att inget samråd och yttrande hade kommit in från byggnadsnämnden före beslut. Föreläggandet avsåg uppförande av en ny utrymningsväg för vilket byggnadslov krävdes.

Vid ett föreläggande som berörde två kyrkor i en kommun konstaterade Länsrätten i Uppsala län (dom 2000-06-20 mål nr 2470-99) att något samråd inte skett med antikvariska myndigheter. Länsrätten undanröjde därför beslutet och återförvisade ärendet för ny handläggning.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län konstaterar i ett beslut (2009-05-25, dnr 452-122522) att föreläggandet riktats till fel ägare och återförvisar därför ärendet.

Kammarrätten i Sundsvall (dom 1994-04-07, mål nr 75631993) finner att ett föreläggande riktats mot den tidigare ägaren och inte mot nuvarande ägaren och överlämnar därför målet till räddningsnämnden för vidare handläggning.

Ett fall rör hur långt tillsynsmyndighetens utredningsskyldighet av avtal och ansvarsfördelning mellan nyttjanderättshavare och fastighetsägare sträcker sig vid val av part att rikta föreläggande mot. Fallet handlar om gruppbostäder som Vård- och omsorgsförvaltningen i Forshaga kommun hyr av Forshagabostäder AB. Tillsynsmyndigheten har ställt krav på åtgärder i förelägganden riktade mot fastighetsägaren eftersom kraven innebär ingrepp i fastigheten.

Fastighetsägaren överklagar föreläggandet och menar att kravet bör riktas mot nyttjanderättshavaren istället. Länsstyrelsen i Värmland anger (beslut 2012-1121, dnr). 452-6738--6740-12) att tillsynsmyndigheten enligt LSO får meddela föreläggande mot såväl ägare som nyttjanderättshavare, och att föreläggandena därför inte är uppenbart ogrundade. Dock framgår av hyresavtalet att hyresgästen på egen bekostnad ska svara för de åtgärder som tillsynsmyndigheten nu förelagt om. Föreskrivet brandskydd kan enligt Länsstyrelsens mening knappast bedömas som sådana oförutsedda kostnadsökningar som ägaren enligt hyresavtalet kan begära ersättning av nyttjanderättahavaren för. Länsstyrelsen finner därför att föreläggandena borde ha riktats mot nyttjanderättshavaren och upphäver därmed besluten.

Förvaltningsrätten i Karlstad (dom 2013-02-11, mål nr 5280-12) finner däremot att det inte framstår som rimligt att tillsynsmyndigheten i samband med utfärdande av föreläggande ska behöva tolka olika nyttjanderättsavtal för att avgöra mot vem ett föreläggande ska riktas. Även om nyttjanderättshavaren i detta fall skulle kunna ha en civilrättslig skyldighet enligt hyresavtalet att vidta och/eller bekosta åtgärder av aktuellt slag så råder det ingen tvekan om att ägaren till fastigheterna fortfarande har möjlighet att vidta åtgärderna. Det är också fråga om en tämligen stor åtgärd. Förvaltningsrätten finner därför att tillsynsmyndigheten i detta fall haft fog för beslutet att rikta föreläggandena mot fastighetsägaren.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län återförvisade (beslut 1995-12-13 dnr 727-79631995) ett föreläggande som avsåg ett möbelvaruhus. Räddningsverket och Länsstyrelsen i Gävleborgs län konstaterad vid ett besök på plats så allvarliga brister att det motiverade en återförvisning av ärendet till räddningsnämnden för ny handläggning. Det visade sig att en successiv utbyggnad skett under flera år utan att byggnadslov lämnats. Det fanns mycket stora brister i brandavskiljande vägg- och dörrpartier i lokalerna och utrymningsvägarna. Vidare var utrymningsmöjligheterna från vissa delar så bristfälliga och skulle även vara det om de åtgärder som lämnats i föreläggandet utförts.

Ett föreläggande avsåg förbättring av brandskyddet i ett entresolplan så att det skulle motstå brand i 30 minuter. Länsstyrelsen i Stockholms län konstaterade att det saknades grund för att kräva att entresolplanet skulle hålla en viss brandteknisk klass. Kommunens räddningsnämnd överklagade länsstyrelsens beslut. Kammarrätten i Stockholm konstaterade i sin dom (1994-08-09 mål nr 3372-1993) att vad som ska anses vara skälig omfattning i bedömningen måste utgå från en genomförd analys i varje enskilt fall. Någon sådan analys hade inte utförts och kammarrätten avslog därför räddningsnämndens överklagande.