Rättsfall om brandskydd efter tillsyn enligt LSO
Som stöd till kommunerna i sin tillsyn av den enskildes ansvar enligt lagen om skydd mot olyckor (LSO) presenteras här ett urval av rättsfall efter överklagade tillsynsärenden. Denna samling av rättsfall kan ge vägledning om begreppet ”i skälig omfattning” och om vad som är skäligt brandskydd.
Bestämmelserna i LSO syftar till att i hela landet bereda människors liv och hälsa samt egendom och miljö ett med hänsyn till de lokala förhållandena tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor. Vidare ska enligt 2 kap 2 § ägare eller nyttjanderättshavare till byggnader eller andra anläggningar i skälig omfattning hålla utrustning för släckning av brand och för livräddning vid brand eller annan olycka och i övrigt vidta de åtgärder som behövs för att förebygga brand och för att hindra eller begränsa skador till följd av brand.
Den enskildes ansvar är omfattande när det gäller liv och hälsa. Det är endast undantagsvis en prövningsinstans har upphävt krav som gällt personsäkerhet, men i några fall har domstolen sett möjligheten till alternativa lösningar än de som formulerats i föreläggandet. Ett fåtal ärenden berör egendomsskydd och det finns inget känt överklagat ärende som berör miljö.
Rättspraxis är ett samlingsbegrepp för de rättsliga avgöranden i framförallt domstolar, som anses vara en rättskälla och utgöra vägledning för avgöranden av kommande fall. Ett rättsfall vars avgörande blir rättspraxis kallas prejudikat. Domar från Högsta förvaltningsdomstolen (tidigare Regeringsrätten) är prejudicerande och därmed vägledande för rättstillämpningen. Även domar från lägre rättsinstanser kan ge viss vägledning. Rättspraxis som bygger på överklagade ärenden från LSO (tidigare räddningstjänstlag/brandlag) är begränsad.
-
Ärendegång vid överklagan, förr och nu
Första instans vid överklagan av föreläggande vid tillsyn (eller tidigare brandsyn) är och har under lång tid varit länsstyrelsen. Fram till år 1971 överklagades ett beslut i en länsstyrelse direkt till Regeringsrätten. Åren 1971 -1996 överklagades ett beslut i en länsstyrelse till kammarrätten och därefter till Regeringsrätten. Från den 1 maj 1996 överklagades beslut i en länsstyrelse till länsrätten och därefter till kammarrätten och sist till Regeringsrätten. Den 15 februari 2010 ersattes länsrätten av förvaltningsrätten, och den 1 januari 2011 ersattes Regeringsrätten av Högsta förvaltningsdomstolen. Det betyder att information om vilket år som en domstol hanterat ett ärende har viss betydelse för värdet av en dom. En sammanfattning över prövningsinstanserna ges i bilden nedan.
Prövningsinstanser vid överklagan av beslut efter tillsyn enligt lag om skydd mot olyckor och dess föregångare.
De ärenden som behandlas här bygger i huvudsak på beslut i länsstyrelser och på domar i länsrätter, förvaltningsrätter och kammarrätter. Observera att utfallen av de ärenden som redovisas måste kopplas till de omständigheter som gäller i det aktuella fallet. De erfarenheter och slutsatser som kan dras av domarna får endast ses som stöd eller vägledning vid bedömning.
-
Skälig omfattning
Enligt 2 kap. 2 § LSO är ägare eller nyttjanderättshavare till byggnader eller andra anläggningar skyldiga att i skälig omfattning hålla utrustning för släckning av brand och för livräddning vid brand eller annan olycka och i övrigt vidta de åtgärder som behövs för att förebygga brand och för att hindra eller begränsa skador till följd av brand.
Skyldigheten enligt 2 kap. 2§ LSO sträcker sig bara till vad som i varje enskilt fall är skäligt med hänsyn till kostnaderna. Det innebär att kostnaderna inte får vara mer betungande än vad som är rimligt med hänsyn till skyddets syfte. En kostsam åtgärd som betydligt förbättrar brandskyddet kan alltså vara skälig, samtidigt som en mindre kostsam åtgärd som bara marginellt höjer nivån på brandskyddet inte bedöms vara skälig. Begränsade ekonomiska resurser ska inte vägas in i bedömningen och påverka de krav som samhället ställer på ägare/nyttjanderättshavare till byggnader och anläggningar. Ytterst blir det en fråga för förvaltningsdomstolarna att pröva skäligheten för en viss åtgärd.
Föregångarna till lag om skydd mot olyckor.
I äldre lagstiftning har det funnits paragrafer med likartad innebörd om än inte med exakt samma ordalydelse som 2 kap. 2§ LSO. Det gäller brandlagarna från 1962 och 1974 och räddningstjänstlagen från 1986. Därför kan rättsfall kopplat till äldre lagstiftning fortfarande vara vägledande.
Begreppet brandsyn försvinner med räddningstjänstlagen. I stället pratar LSO om tillsyn.
-
Särskilda omständigheter
En fastighetsägare ska kunna förvänta sig att brandskyddet inte ska behöva ändras i en byggnad eller anläggning uppförd enligt gällande byggregler och i enlighet med bygglov. För detta talar kostnads- och rättssäkerhetsskäl. I vissa fall kan det dock finnas särskilda omständigheter som gör att det är skäligt med en högre brandskyddsnivå än den som gällde vid uppförandet. I förarbeten till 1962 års brandlagstiftning (prop. 1962:12 sid. 142) står att:
"brandsynemyndighet icke bör kräva säkerhetsåtgärder utöver vad som uttryckligen är föreskrivet i samband med byggnadslov eller i samband därmed prövats eller eljest är gängse, utan att behov därav föreligger på grund av särskilda omständigheter".
Även om språket är ålderdomligt är innehållet i uttalandet fortfarande aktuellt och kan ses som en vägledning i samband med tillsyn. De bestämmelser som reglerar den enskildes skyldighet har endast fått redaktionella förändringar och kompletteringar i den lagstiftning som ersatt 1962 års brandlag (brandlag 1974:80, räddningstjänstlag 1986:1102 och lag om skydd mot olyckor 2003:778). Hur man ska tolka begreppet särskilda omständigheter utvecklas på sidan 27 i boken "Kommunal tillsyn enligt lagen (2003:778) om skydd mot olyckor"