Stöd till kommuner om stärkt brandskydd för särskilt riskutsatta

Kommuner har gjort väldigt olika. I vissa kommuner ingår rökdetektor till trygghetslarmet i standardpaketet som erbjuds till samtliga användare. De har motiverat det med att brukarna är riskutsatta om de behöver trygghetslarm.

Andra har motiverat det med att det är svårt för den enskilda handläggaren att bedöma behovet, då är det bättre att inkludera alla brukare.

Andra kommuner har arbetat fram kriterier för vilka personer som ska erbjudas en rökdetektor.

Bland de som identifierats finns exempelvis personer som har svårt att utrymma själv, svårt att hantera en brand, har minnesproblematik eller missbruksproblematik, rökare eller att de har haft en brand eller -tillbud.

Kriterier har ofta tagits fram i samverkan mellan räddningstjänst och socialförvaltning och har beslutats politiskt för att det ska hålla över tid.

Merparten av organisationerna har svarat att larmkedjan ser ut på följande sätt: När rökdetektorn aktiveras inkommer det ett prioriterat larm till trygghetscentralen. Larmoperatören i trygghetscentralen söker kontakt med brukaren via trygghetslarmet, och om brukar svarar att det är ett "falskt larm" larmas en hemtjänstgrupp till brukaren för att kolla till han eller henne. Om brukar inte går att få kontakt med eller svarar att det brinner larmar trygghetscentralens operatör 112 samt hemtjänsten. Larmet hanteras då enligt larmplaner hos larmcentralen som hanterar räddningstjänst samt att hemtjänstgrupp kommer till platsen.

Erfarenheter som lyfts fram av kommunerna är:

• Sorteringen av vilka larm som ska gå vidare till räddningstjänsten är effektiv.
• Viktigt att hemtjänsten vet vad de ska och kan göra i de fall de kommer fram före räddningstjänsten, så de inte utsätter sig för risk.

Merparten upplever att larmkedjan är effektiv och att rätt resurser kommer till platsen.

Erfarenheter som lyfts fram av kommunerna är:

• Digitala nycklar till brukare så att räddningstjänsten inte är beroende av hemtjänsten för att komma in har varit en framgångsfaktor i den kommunen.
• Larmoperatörerna i trygghetscentralen och hemtjänsten har kunskap om den enskilde brukaren som är viktig vid dessa larm.
• Det är viktigt att räddningsledningssystemet har kännedom om att det finns rökdetektorer till trygghetslarm för att larm inte ska prioritera ner när de inkommer till räddningstjänsten.
• Bra med återkommande avstämning mellan räddningstjänst, socialförvaltning och leverantör av trygghetslarm för att följa upp händelser.

Få har upplevt problem med upphandling. Många leverantörer kan erbjuda brandvarnare till trygghetslarmet.

Erfarenheter som lyfts fram av kommunerna är:

• Räddningstjänsten har i vissa kommuner varit med i framtagandet av kravspecifikationer inför upphandling vilket både socialförvaltning och räddningstjänst har upplevt som positivt.
• En kommun lyfte att det var bättre att leasa brandvarnarna istället för att köpa dem. Om man köper dem så finns risken att de inte går att använda om en annan leverantör vinner nästa upphandling.

Några upplevde att det fanns en inkörningsperiod där antalet fellarm var lite högre men att det avhjälptes. Enstaka har haft problem över tid.

Erfarenheter som lyfts fram är:

• I några av kommunerna har räddningstjänsten varit behjälplig vid installation av brandvarnarna och har då samtidigt gjort ett hembesök med checklista för att hitta brandrisker i brukarens hem. Räddningstjänsten har också bättre kunskap om placering av brandvarnare vilket medfört att antalet fellarm varit låga redan från början.
• Vissa kommuner upplevde ett antal fellarm till räddningstjänsten vid installationen pga. felplacering och ovana bland personalen i trygghetscentralen.
• Det är bra att markera vilken brandvarnare som tillhör trygghetslarmet för de ser ut som en vanligt brandvarnare. Ex. kan man sätta ett klistermärke med kommunemblem.
• Bra med information om installation i anslutning till installationsbesöket. Ger trygghet till brukaren. Om informationen kommer för långt innan hinner de glömma att brandvarnare ska installeras (vid efterinstallation vid redan befintliga trygghetslarm)
• Många har en servicefunktion inom kommunen som driftar, installerar och avinstallerar larmen.

Flera organisationer har haft händelser där de bedömer att den kopplade rökdetektor har gjort skillnad. Exempelvis en torrkokning hos brukaren dagen efter att det installerades rökdetektor och tända ljus orsakat en brand som spridit sig till lösa föremål på matbord

Flera kommuner har haft räddningsinsatser med allvarliga konsekvenser där drabbade haft trygghetslarm men ingen kopplad brandvarnare.

Det som lyfts upp som nackdelar är att falsklarm innebär merarbete för räddningstjänsten, men att kommunerna upplever att trygghetscentralerna är duktiga på att sålla bort sådana larm. De går inte vidare till räddningstjänsten.

En kommun lyfte risken för att brukarna får en falsk trygghet om brandvarnare placeras fel i bostaden. Viktigt att den placeras utifrån var brukaren vistas och eventuella riskmoment som den gör exempelvis var den brukar röka och så vidare.

• Det är trygghetsskapande för anhöriga och brukare att det finns en vidarekopplad brandvarnare. En kommun fick fler som ville ha trygghetslarm efter att det började erbjudas brandvarnare till trygghetslarmet.
• En annan kommun ställde fråga om man kan kalla det trygghetslarm om det inte detekterar brand?
• Viktigt med ett politiskt beslut för att det ska bli långsiktigt i kommunen, inte bara en enskild handläggares fråga.
• Viktigt med samverkan mellan räddningstjänst och socialförvaltning för att få till rätt placering, rutiner vid larm och uppföljning efter bränder och tillbud.
• Låg kostnad för detektorn och inget extra för att ta emot larmen i larmcentralen
• Bra med förankrade kriterier så att det inte är någon individs ansvar att säga till när en brukare behöver en brandvarnare.

Det är den enskilde, nyttjanderättshavare eller fastighetsägare, som är ansvarig för att det finns ett skäligt brandskydd i bostaden. För ordinär bostad finns egentligen bara krav på grundskyddet, i grova drag att bostaden är brandtekniskt avskild från andra lägenheter och att det finns fungerande brandvarnare för tidig upptäckt och varning.

Fastighetsägaren är normalt ansvarig för byggnadstekniska brandskyddet och att det installeras minst en brandvarnare, medan nyttjanderättshavaren är ansvarig för bland annat kontroll och underhåll av brandvarnaren. Men grundskyddet räcker inte till för alla, därför kan ett förstärkt brandskydd  behövas.

I sin strävan att uppfylla och arbeta mot det nationella målet i 1 kap. 3 a § LSO menar lagstiftaren att kommunens åtgärder i huvudsak behöver ha två inriktningar.

För det första behöver man vidta särskilda åtgärder vid byggnader eller anläggningar som skolor, hotell och byggnader där det vistas personer med nedsatt förmåga att själva undkomma brand. I denna typ av byggnader bedömer man att tillsyn med viss regelbundenhet är en lämplig åtgärd.

För det andra finns det också behov av att vidta förebyggande åtgärder i bostäder, eftersom statistiken visar att majoriteten av dödsbränderna inträffar i bostäder. Här bedöms råd, information och utbildning till boende och fastighetsägare samt riktade åtgärder till individer som är särskilt riskutsatta vara lämpliga åtgärder för att hantera problematiken.

Kommunen behöver arbeta proaktivt inom förebyggandeområdet, exempelvis genom att bistå de personer som själva inte kan ordna ett förstärkt brandskydd. Det ligger i kommunens intresse att bränder inte uppstår och att kommuninvånarna har ett tryggt boende.

Forskningsrapporten "Förtroende och risk: Individens och civilsamhällets roll och relation i det brandpreventiva arbetet" (Brandforsk, 2024) förklarar att det finns en riskprioriteringsparadox. Den innebär att individer som har en högre risk att omkomma eller skadas allvarligt i brand ofta inte själva har förmåga att vidta åtgärder för att minska den risken. De har ofta andra problem (ex. ekonomi, arbete, hälsa) som de prioriterar högre över problem att åtgärda. Särskilt riskutsatta individer är ofta medvetna om sin förhöjda risk, så information om hur de kan åtgärda risken har låg effekt. De är däremot benägna att emot konkret hjälp eller insatser som erbjuds.

I LSO är det tre paragrafer som särskilt kan lyftas fram:

• 1 kap 3 a § Den brandförebyggande verksamheten som kommunerna ansvarar för ska planeras och organiseras så att den effektivt bidrar till att förebygga samt förhindra eller begränsa skador till följd av brand. Kommunen ska särskilt lägga vikt vid att förhindra människors död och andra allvarliga skador. Via forskning vet vi att människor som är särskilt riskutsatta är överrepresenterade i dödsbränder. Genom att stärka brandskyddet för dessa individer kan många liv räddas, exempelvis genom att tillämpa arbetssätt som beskrivs i vägledningen Brandsäker bostad för alla.
• 3 kap 1 § Kommunen ska tillse att åtgärder vidtas för att förebygga bränder och skador till följd av bränder i syfte att skydda människor liv och hälsa.
• 3 kap 2 § Kommunen har en skyldighet att underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter genom rådgivning, information eller på annat sätt. Rådgivning och information kan vara utbildning eller information till riskutsatta eller deras närstående om hur man kan skydda sig mot brand utifrån den enskildes förutsättningar. Förutom information och rådgivning kan kommunen arbeta proaktivt för att stärka brandskyddet för de särskilt riskutsatta genom arbetssätt som beskrivs i vägledningen Brandsäker bostad för alla.

Enligt 3 kap 2 § LSO ska kommunerna ta till vara på möjligheterna att utnyttja varandras resurser för förebyggande verksamhet. Många inom gruppen särskilt riskutsatta har redan kontakt med kommunen i något avseende, exiempelvis socialtjänst, hemtjänst, biståndsinsatser enligt lagen om bostadsanpassning, vilket gör att det är möjligt att nå dem med information kring stärkt brandskydd. Genom rutiner kring samverkan inom kommunen kan det också säkerställas att brandskydd inte glöms bort som bedömningskriterier vid bedömning enligt socialtjänstlagen med flera.

Enligt socialtjänstlagen (SOL) har den enskilde rätt till insatser eller annat stöd om hen inte själv kan tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt. Det finns alltså god möjlighet för socialtjänsten att vidta åtgärder för att stärka brandskyddet hos en individ, till exempel om personen inte kan uppfatta en brand, har svårigheter att agera i händelse av en brand eller har ett riskbeteende som ökar risken för brand. Biståndet kan bestå av såväl anpassad information om hur den enskilde kan stärka sitt brandskydd och agera vid brand, som ekonomiskt bistånd för att kunna köpa in särskilda brandskyddsprodukter anpassade till personer med olika funktionsnedsättningar.

Lagen om stöd och service (LSS) innefattar ett fast antal förutbestämda insatser, och för specifika syften, så möjligheten att stärka brandskyddet inom ramen för insatser enligt LSS är begränsade, och kan endast ske som en del av verkställigheten av insatser.

Kommunens hälso- och sjukvård (HSL)kan genom till exempel förskrivning av olika hjälpmedel bidra till ett stärkt brandskydd. De flesta kommuner har med avtal tagit över fler hälso- och sjukvårdsuppgifter än de reglerade i lag – hemsjukvård i ordinära bostäder.

Även om risken för brand generellt inte är en grund till bostadsanpassningsbidrag kan anpassningar bidra till ett stärkt brandskydd. Exempelvis genom att en förbättrad tillgänglighet även innebär en bättre frångänglighet, det vill säga möjlighet till utrymning. Även installation av spisvakt kan stödja den enskilde. Just spisvakt är en typ av installation som kan beviljas genom bostadsanpassningsbidrag.

Först och främst är det är upp till kommunen att bestämma vilket verktyg som är effektivast för att säkerställa skäligt brandskydd i det enskilda fallet. Byggreglerna fungerar inriktande för bedömningen av brandskyddet, men det är reglerna i LSO som styr vilka krav som kan ställas på brandskyddet. Av förarbetena framgår att för att det ska vara möjligt att ställa andra krav än de som krävdes när byggnaden eller anläggningen uppfördes eller senast ändrades, måste det föreligga särskilda omständigheter. Det innebär att om inte särskilda omständigheter föreligger kan det endast ställas krav på grundskyddet i ett ordinärt boende. Därför pekar heller inte föreskrifter om hur kommunen ska planera och utföra sin tillsyn enligt lagen (2003:778) om skydd mot olyckor (MSBFS 2021:8) ut bostäder för planerad tillsyn.

Det finns några saker att beakta vid tillsyn i ordinärt boende. Vid ett beslut om föreläggande ska beslutet riktas mot den som har rådighet att vidta åtgärder. Om kravs riktas till fastighetsägaren om individanpassade åtgärder kan det innebära att denne vidtar åtgärder i någons hem mot den enskildes vilja. Individens rätt att bestämma över sitt egna liv är stark, vilket innebär att en individ som inte vill ha särskilda brandskyddsåtgärder har rätt att avstå.

Om kravet riktas till nyttjanderättshavaren, den boende, kan det innebära den enskilde kravställs åtgärder som denne inte vill ha i sitt hem även om det är för deras säkerhets skull. Det är inte heller säkert att de får tillstånd från fastighetsägare att genomföra de förelagda åtgärderna.

MSB anser inte att tillsyn är ett effektivt verktyg för att verka för stärkt brandskydd för särskilt riskutsatta. De byggregler som LSO är starkt förknippade med, är dessutom på verksamhetsnivå, inte på individnivå. Förstärkningar av brandskyddet hos en enskild i dennes ordinära bostad bör snarare bygga på kommunal samverkan, individens uttryck om stöd och aktörernas uppmaning om stöd till den enskilda, samt tillåtelse om åtgärder från den enskilde.

Individer som är i behov av ett stärkt brandskydd kan ibland själva förmedla sina behov. Det kan även vara närstående, grannar eller fastighetsägare som ser och förmedlar behovet. I flera fall har dessa personer även kontakt med samhället och behovet kan då upptäckas, till exempel i samband med biståndshandläggning enligt SoL eller LSS alternativt inom missbruksområdet, vid utredning om bostadsanpasssning eller vid utförande av hemtjänst, hemvård eller hemrehabilitering. Vid ett larm kan individer som inte sedan tidigare är "kända" av samhället nås av polis, ambulans eller räddningstjänst. Individer kan även identifieras i samband med sotning eller brandskyddskontroll.

För ett arbetssätt som når och succesivt stärker brandskyddet hos de i behov kan man använda sig av vägledningen Brandsäker bostad för alla.

Det finns flera aktörer som kan erbjuda stöd och åtgärder, utifrån olika lagstiftningar.

Det finns en god möjlighet för socialtjänsten, med stöd av socialtjänstlagen, att vidta åtgärder för att stärka brandskyddet hos en individ. Det kan handla om att personen till exempel inte kan uppfatta en brand, svårigheter att agera i händelse av en brand eller har ett riskbeteende som ökar risken för brand – och att personen behöver stöd att stärka sitt brandskydd. Stödet kan till exempel vara anpassad information om hur den enskilde kan stärka sitt brandskydd och agera vid brand, stöd att underlätta frångänglighet i bostaden, ekonomiskt bistånd för att kunna köpa in särskilda brandskyddsprodukter, installation av brandlarm kopplat till trygghetslarm, rökförkläden m.m.

Kommunens eller regionens hälso- och sjukvård kan genom exempelvis förskrivning av olika hjälpmedel bidra till ett stärkt brandskydd. De flesta kommuner har med avtal tagit över fler hälso- och sjukvårdsuppgifter än de lagreglerade – hemsjukvård i ordinära bostäder. Så det kan skilja vilken huvudman som har ansvar och möjlighet att förskriva hjälpmedel. Exempelvis förskrivs hörhjälpmedel bara av regionen hälso- och sjukvård.

Även om risken för brand inte är en grund till bostadsanpassningsbidrag kan anpassningar bidra till ett stärkt brandskydd. Exempelvis genom att en förbättrad tillgänglighet även innebär en bättre frångänglighet. Även installation av spisvakt kan underlätta, vilket utgör ett berättigat stöd enligt lagen om bostadsanpassningsbidrag.

Ingen önskar att människor skadas allvarligt eller omkommer till följd av bränder, dock har varje individ rätt att själv bestämma över sitt liv, till exempel att röka.

Inget hindrar till att uppmana om att sluta röka, eller att istället använda e-cigaretter som ger en lägre brandrisk. Valet att sluta eller ersätta bygger dock på den enskildes fria vilja och eventuella önskemål. Enligt socialtjänstlagen ska kommunen ge det stöd som behövs för att den som ansöker om stöd ska kunna ges en skälig levnadsmiljö.

Nedanstående material finns på Socialstyrelsens webbsidor:

• Vägledning för ett stärkt brandskydd för särskilt riskutsatta individer.
• Bildspel med manus och en informationsskrift, för beslutsfattare.
• Bildspel med manus, som implementeringsstöd för förvaltningar eller enheter.
• Bedömningsstöd och checklista, för handläggare och utförare som arbetar i enskildas hem.

Socialstyrelsens material i "Kunskapsguiden"

På Socialstyrelsens utbildningsplattform finns  webbutbildningen "Stärkt brandskydd för särskilt riskutsatta individer"  för handläggare och utförare inom Socialtjänsten finns på Socialstyrelsens utbildningsplattform.

Till Stärkt brandskydd för särskilt riskutsatta individer. Du behöver skapa inloggningsuppgifter.